fredag 25 april 2008

Le scaphandre et le papillon



Såg precis filmen "Fjärilen i glaskupan" och fan vad jobbigt det blev. Känns som jag blivit överkörd av ett tåg, kollisionen var så stark av gamla minnen och tanken på farfar. Filmen handlade nämligen om en man som får en stroke, blir förlamad i hela kroppen och hör men kan inte prata. Tänkte inte ens på likheten mellan min farfar och mannen i berättelsen (som också är en sann historia) Men när min pappa nämde det nästan i slutet av filmen, slog det mig. Genom hela filmen går de baklänges och fram till när det inträffar så nästan i slutet får man se när stroken inträffar och det var så oerhört plågsamt att se, när det enda man kan tänka på är att ens egna farfar genomgick samma plågsamma öde. Skyndade mig snabbt in på mitt rum när filmen var slut och kunde inte hålla in tårarna längre, allt bara brast. Känner mig helt hopplös och vill bara prata med någon men alla är utloggade på msn. Fan, det var inte såhär jag ville avsluta denna fredagskväll...

2 kommentarer:

heller sa...

åh förlåt om jag bara visste<3 förstår att det måste vara jobbigt. önskar att jag hade varit där för dig.

K sa...

men gumman! :O usch, och det som skulle varit en vettig film :( säger som rudie, önskar att jag var inne då! <3